Holmas tankar och reflektioner
Tja!
Jag blev tillfrågad om att lyssna på två, för mig nya områden inom musikens underbara värld och sedan beskriva det jag hör. Kul tänkte jag och här är resultatet.
1. Abigor – Fractal Possession
Slås av hur märkligt gitarren låter till en början. Inte det fläskiga Cannibal Corpse-ljud jag vant mig vid att uppskatta. Sen lägger jag märke till en massa samplingar, taktbyten och skiftningar sångmässigt. Tycker en del tar mig tillbaka till min tid som Skinny Puppy – fan och industriell synthfanatiker. Lyssna på Last Rights skivan av Skinny från 1992. Det finns likheter. Framförallt slås jag av det elektroniska som poppar upp och tar plats i produktionen. Känns inte så vanligt för genren sett till det jag hört. Har förstått att produktionen är viktig inom Black Metal och kan inte uttala mig om den mer än att den känns lite för tunn för mig.
Men sen kommer det helt plötsligt ett gott riff och ett skönt stopp som i Cold Void Choir som övergår i nåt jag gillar. Känns som man verkligen behöver koncentrera sig för att inte missa något. Kan upplevas stressande. Speciellt med lurar och bra volymen. Musiken vaggar in en på nåt skönt vis ibland medan den i nästa stund blir lite irriterande då ett ljud som känns malplacerat kommer in och ”stör” ljudbilden.
Nu ett hysteriskt trummande som känns lite maskinliknande som bryts i ett riff och ac/dc-komp. Märklig upplevelse men intressant. Mina black metal referenser är inte många men jag har lyssnat en del på Darkthrone, Mayhem, Watain och Dissection och jag kan känna igen det säregna i genren men ändå känns det mycket mer komplicerat och experimentellt på nåt vis. Sammanfattningsvis känner jag mig extremt upptagen när jag lyssnar. Upptagen av allt. Inget jag gärna lyssnar på under tiden jag gör något annat, för då känns det som jag kanske missar nåt.
Bäst på skivan: Cold Void Choir och The fire syndrome
2. Defeated Sanity – Chapters of Repugnance
Känner i inledande Introitus att det här har mycket tyngd. Shit vilket tryck i lurarna. Sen ett gott riff med taktbyten och markerade dubbelstamp men i spår två känner jag…vad händer..?
Jag lyssnar vidare och efter ett par spår känner jag mig provocerad. Tror det är rätt ord.
Sången söker mig nästan. Blir för mycket för mig även om jag i bakgrunden kan uppskatta tyngden, gitarrljudet samt trumljudet som låter gott ihåligt. Tyngden i spår 5 där ett riff som jag kan hooka upp på gör låten intressant. Men det är bara fragmentariskt. Jag känner en trötthet i huvudet. Kan man lyssna på hela plattan i ett sträck?
Sen är dom ju djävliga på att lira och vara tajta. Grymt gung mellan varven men jag kan inte riktigt ta det till mig trots ett par lyssningar. Kanske kräver träning? Kanske har jag inte genen?
Bäst på skivan: Introitus
Skrivet av Holma
