musikenimittliv

Dynazty recenseras i Gaffa :::::::: 1905 publicerade Albert Einstein en teori som skulle komma att förändra mänsklighetens uppfattning om tid och rum. Vad han inte visste var att samma relativitetsteori 107 år senare skulle användas av en skribent för att beskriva uselheten i ett partajande Stockholmsband. Tiden går långsammare ju närmare ett svart hål man kommer. Med dessa premisser skulle man alltså kunna resa i framtiden, bromsa upp sitt eget åldrande för att sedan återvända och besöka sitt äldre jag. Det är precis detta som dessa självutnämnda bastarder av rullande rock och sultaner av synd lyckas åstadkomma på sin tredje fullängdare. Dynaztys musik är bortom all tid och rum och när skivan således går in i sitt andra varv i spelaren finner jag mig själv sittandes och undrandes vart alla år tog vägen.  Tiden är ur led och har krökts till en parallell linje där whoa whoa-hurrande hockeykörer är nationella partyhymner, hulkande ballader är soundtracket till oändliga bakfyllor och alla går omkring med bandanas i bakfickan. Jag är övertygad om Dynazty, i ett annat universum rullar till Harry B James, spelar på tematiska sleazekvällar och skålar i pissljummen Happy Hour-öl. Sultans of Sin är lika innehållsmässigt bottenlös som de glas Carlingssäljare shottar Jack Daniels ur på firmafesterna................... Japp, det va 1a. Peace