The Roots - Undun
Så här skriver Gaffa.se skribent Özgur Kurtoglu om The roots nya platta "Undun"
Varje steg framåt är ett steg till något nytt.
Vilka vägar finns det att vandra för ett band som i över 20 år med varje låt, varje album, varje konsert, varje ställningstagande, varenda andetag gång på gång höjt ribban, tystat kritiker, fastställt att ingenting annat än att vara allra bäst är tillräckligt? Vad finns kvar för The Roots att göra, med sin musik eller sina berättelser, för sig själva och för den hiphop-genre de så många gånger har räddat och försvarat? Efter alla år av ständigt turnerande, som gett Philadelphia-kolossen ett välförtjänt och på alla sätt sant rykte som ett av världens allra bästa liveband, parkerade The Roots turnébussen för att jobba tillsammans med Jimmy Fallon och samtidigt ta sig an någonting nytt, någonting de inte gjort tidigare. Under de två år som bandet medverkat i tv har de också hunnit jobba med Joanna Newsom och Monsters of Folk, skrivit hela album tillsammans med Booker T. Jones samt Betty Wright, vunnit Grammys för ett gäng soul-covers, och skapat ett konceptalbum som är lika bra som det allra bästa de tidigare skapat.
Ahmir "Questlove" Thompson och Tariq "Black Thought" Trotter är musikmän som är annorlunda, de är hiphopmän som tänker på ett sätt som deras vänner och kollegor och arbetskamrater inte gör, de är barn som lyckats bli män trots att deras Philadelphia berövade så många som de växte upp med chansen att göra detsamma. Deras The Roots är bandet som alltid varit ett steg före hela hiphop-världen och även inte långt ifrån samtliga av hela genrens utövare, i alla klasser och underkategorier. The Roots som kollektiv har alltid varit lite smartare och eftertänksamma, lite mer medvetna individuellt om vad som pågår i det egna kvarteret som de är som grupp om resten av världen, och de har aldrig uteslutit någon från det The Roots alltid, oavsett, ska handla om: musiken, budskapet, hiphopen.
Den historia som det åtta man starka bandet berättar på undun, det 13:e studioalbum som The Roots kallar sitt eget, är en som tillhör ett mörker och en verklighet som ingen av oss känner till eller vet någonting om. En verklighet som finns där ständigt jagande, som syns alltid i ögonvrån och som alltid är bara några steg bakom där över axeln, efter alla unga män med drömmar om att få rappa och vara en del av utvägen som för så många heter hiphop. Det är en fiktiv ung man, en Redford Stephens från Philadelphia, som i The Roots händer och berättelser får sätta livet till och bli offer för det våldssamhälle som tvingade Questlove och Black Thought till att själva söka efter och när den väl funnits omfamna och aldrig släppa musiken som räddning, som livboj.
Vad undun gör, vad undun är, och vad The Roots vill att undun ska vara kan inte markeras tydligt nog som något oerhört viktigt på en uppsjö olika sätt. Det är en musikalisk sammanfattning och kraftdemonstration från en grupp musiker som kontinuerligt i över 20 år med varenda projekt de tagit sig an visat vad hiphop kan åstadkomma och hur den kan låta. undun är allt The Roots skapat tidigare, men mer. Questlove har tagit det instrumentala ännu längre, och det utan att tumma på mängden souluttryck ens en centimeter, och samtidigt höjt det orkestrala till en högre plats, till en filmisk plats. Som grupp är The Roots på sitt 13:e album mer samspelt och mer kreativt utspelande än någonsin tidigare, och albumets historia är en som är så tungt men så mästerligt berättat av en empiriskt stärkt Black Thought.
Hur många av er kan föreställa sig hur det känns när hopplösheten är vardag, när vardagen påbörjas med pistolen laddad under kudden, när kudden allt som oftast bara är där för syns skull och aldrig längre kan föra med sig någon som helst rast, sömn eller ro? Vem kan ställa sig upp på trötta ben och slå liv i en spenderad kropp och själ och dag in och dag ut göra sig redo för att veta att just denna dag kan vara den då livet som människa upphör, då livet som blott ett minne tar vid, eller den dag då precis innan döden infinner sig tankar om huruvida familjen kommer minnas en eller inte blir det sista som sätter hjärnkontoret i verk innan allting släcks? Vad gör ni när det allsmäktiga ruset och adrenalinet olagligheterna ni bedriver ger er helt ebbat ut och ni står kvar med ingenting annat än ett trasigt liv kvar att försöka skydda bland alla rädda, paranoida dagligt närvarande mardrömmar?
Det är detta undun handlar om, dessa är tankarna Redford Stephens låter förpesta sitt sinne med när han närmar sig sin död vid 25 års ålder, och detta är en del av Black Thought, det han såg många av sina barndomskompisar, sina familjemedlemmar, sina bekanta förlora sina liv till. Och hans insats här är visserligen i nivå med det mesta han rappat över The Roots musik tidigare, men på undun skiner han som en av hiphops inte bara mest underskattade rappare, men också som en av de allra bästa.
undun låter som ingenting annat inom hiphop idag, det låter som ingenting annat som skapas överhuvudtaget idag, men låter exakt som, och bara som, ett alster endast The Roots kan komponera. Det kan knappast finnas en större komplimang än det, att till och med när ramarna för längesedan sprängts loss från det de försökt låsa in och komprimera, när varje steg framåt är ett steg till något nytt, så låter det fortfarande som något utan like. Det finns bara ett band som The Roots. Och vi, alla vi som ägnar så stora delar av våra liv åt att hitta någonting vackert i en alltmer betydelselös och jolmig kulturvärld, alla ni som går på konserterna och fortfarande köper skivorna och sjunger med i varje låt, ska alla vara väldigt tacksamma att denna gåva till musiken fortfarande orkar dokumentera sina tankar och tonsätta sina drömmar.
Peace
Roger
