Shaolin vs Wu tang
En fantastisk recension av denna platta som säger allt, bara att köpa gott folk!!!
Villagers, gangstas / pillagers, paintbrush
New whips, blue fifths / Louis Shallah, shit
Ostrich turtlenecks / the Chef, already reps
Lean off the petty jets / we buy the very best
Outfits, powerful rich / pouncers, camel clips
One bump, two lumps / the shotgun, the new jumps
Det är hysteriskt bra flowande och rimmande som man önskar aldrig skulle ta slut. Man har hört det förr men det är så bra att man mer än gärna hör det igen.
Shaolin Vs. Wu-Tang låter lite mer planerad än vad det brukar när det gäller Raekwon. Visst är det en del spontan rap med kompisarna runt köksbordet, eller i gränden efter en stöt, men det är också strategiskt upplagt och hitstarkt. Mycket är minnesvärt, allt är svinbra. Crane Style på grund av en pigg Busta Rhymes och den melankoliska flöjten, Rock N Roll på grund av att den är så otippat bra och för att Ghostface Killah gör sin bästa insats på plattan, Black Thought-gästade Masters Of Our Fate med dess mäktiga beat som avslutar albumet rysligt bra, och Molasses tack vare dess gungiga beat och Rick Ross speciella rap som är hur skön som helst bara han säger något vettigt på ett bra beat.
Jag skulle kunna nämna varje låt på det här sättet.
Gästerna på albumet är många men inte överflödiga, och de gör aldrig saken sämre. Men inte heller bättre. Raekwon behöver inte bevisa vilken stor rappare han är (och jag behöver egentligen inte nämna det), men han gör det ändå i varje låt. Bland de låtar som han kör helt själv är Butter Knives pulshöjande bra och Ferryboat Killaz ännu hårdare än den titeln.
I Silver Rings får vi i en och en halv minut skivans mest funkhårda beat och Ghost har även där en het vers. Låten bryts sedan på ett hastigt, och fantastiskt, sätt till Estelles a capella-sång i ännu mer fantastiska Chop Chop Ninja. Beatet som sedan kommer igång är en grovt uppstyckad och samplad del ur vad som låter som ett fightingtvspel med retrostämpel över en enkel trumgång. Chop Chop Ninja är albumets hjärta och vid låtens slut är man fast i kung fu-mode. Resten av skivan hör man med nya hypnotiserade öron.
Beatsen på Shaolin Vs. Wu-Tang är som de brukar när det gäller Raekwons album. Små, men ack så välproducerade, och ofta med en ovanligt twist man får lyssna noga efter.
Med Chef Raekwon vet man alltid vad man får kvalitetsmässigt, men trots det blir man ständigt fångad av mystiken som vilar i både beats och ord. Han är en mästare.
Ett mästerverk.
Roger
